Tappar fotfästet

Jag är trött nu. Helt slut.

Hur kan barn vara så grymma mot varandra? Jag vill bara ta henne i min famn och säga att allt ordnar sig, att hon inte ska bry sig. Att hon duger precis så som hon är och ser ut. För det är ju därför det blir så här. För att de bryter ner henne totalt och i och med det försvarar hon sig på det enda sätt hon kan. Med ord.
Och med henne faller jag. Nu när jag verkligen behöver vara stark tappar jag fotfästet totalt.
Men ge mig några dagar så vänds nog snart gråten till en stark strävan efter rättvisa och förändring. Ge mig några dagar så slåss jag med hela min själ. Jag känner det redan nu. Ilskan och en brinnande låga för rättvisa kommer allt närmre. Men just nu är sorgen för stor. Just nu orkar jag ingenting.