När allt bara är svart...

Jag som längtat över att få komma hem. Längtat och saknat. Ville bara hem. Nu vill jag bara bort. Ta med mig alla som jag tycker om och bara försvinna. Tänk att så lite krävs, av så få, för att hela världen ska rasa.

Önskar jag kunde resa iväg där jag kunde skydda mina barn från alla hemska ord och orättvisa. Bosätta mig på nån plats där jag kunde veta att vi var trygga. Ingen mer utfrysning, utan trygghet och värme för alla. Eller åtminstone en andra chans. En andra chans att få visa att man kan ändras och inte dömas för det som hänt för tre år sedan. En chans för självförtroendet att växa, att få visa att man inte längre är den man var.

Men det verkar inte gå här. För hur ska det kunna gå här? Här där till och med vuxna vägrar se att ett barn förändras, utan istället pratar bakom ryggen på berörda. Hur ska man då någonsin få känna att man duger som barn?

Klumpen i magen försvinner inte och tårarna bränner bakom ögonlocken. Tvätten borde tvättas och lägenheten städas, men jag orkar inte. Orkar inget längre...